Första kontaktannonsen funnen.
Kalla det desperat, kalla det vad ni vill. Men igår skruvades något ifrån min hjärna, alla hämningar bara försvann. Händer rätt ofta med andra ord! Men i alla fall, jag läste Kvällsposten. Jaa jag vet inte ens om jag vågar berätta detta, ni kommer ju tro att jag ja.........
Men nu så, nu berättar jag det : Jag läste KP , lika tråkig läsning som alltid, men kom till kontaktannonserna, stannade upp och tänkte, NÄ men om jag skulle skriva en sådan kanske? Ideén dök upp hos mina föräldrar och de tyckte väl att jag var jätte korkad. och de skrattade enbart! :)
OKej tänkte jag, men om jag svarar på en annons då? Jag skugga igenom alla annonser för att hitta en som sökte just min ålder. Och där, där fann jag den.
25 års kille sökte en tjej mellan 20-30 år, för mysiga romantiska kvällar, resor med mera. Skicka namn och nummer.
Det var en kort och intensiv annons, tänk, jag ska både nämna namn och nummer för att få kontakt med honom. Jag tänkte en kort stund, ca 20 sek, sen satt jag där med mobilen och svarade honom.
Jag tror jag har det du söker, känner du dig manad? (Mitt nummer) Martina, vi hörs!
Det dröjde väl 10 min, sen fick jag svar. ; Hej såg att du svarade på min annos hur är lägget me dej då, mvh (hans namn)
Okej, antingen kunde jag skita i det , eller svarade att det måste vara ett misstag, eller också ta chansen, leva livet, och dra på snörningen.
Jag lever livet, så jag svarade på det, fast det var något som sa mig att NÄÄ Martina, denna man är nog inget för dig....
Jag hittade för sjutton fel på honom direkt, och då hade jag inte sett honom. Men jag svarade.........
Vi kommunicerade någon timme på sms, jag fick reda på : Han var inte så lång, mörkhårig, mörka ögon, arbetslös, hade jobbat inom (.......)
Jag ville bara skrika, NEJ, nu får det räcka. Men kunde jag vara så iskall? Tänkte att om jag frågar om hans mailadress, så kanske han slutar sms:a? Jaadåå, han svarar jädrigt snabbt och säger att vi ses på MSN, jajaja menar jag på :D För mailadressen var nog också en av de nördigaste, töntigaste adressen jag någonsin hört talas om.
Men nu har jag prövat på det! Tar ett tag innan jag prövar på kontaktannonser igen för jag är trots allt inte desperat.
Men nu så, nu berättar jag det : Jag läste KP , lika tråkig läsning som alltid, men kom till kontaktannonserna, stannade upp och tänkte, NÄ men om jag skulle skriva en sådan kanske? Ideén dök upp hos mina föräldrar och de tyckte väl att jag var jätte korkad. och de skrattade enbart! :)
OKej tänkte jag, men om jag svarar på en annons då? Jag skugga igenom alla annonser för att hitta en som sökte just min ålder. Och där, där fann jag den.
25 års kille sökte en tjej mellan 20-30 år, för mysiga romantiska kvällar, resor med mera. Skicka namn och nummer.
Det var en kort och intensiv annons, tänk, jag ska både nämna namn och nummer för att få kontakt med honom. Jag tänkte en kort stund, ca 20 sek, sen satt jag där med mobilen och svarade honom.
Jag tror jag har det du söker, känner du dig manad? (Mitt nummer) Martina, vi hörs!
Det dröjde väl 10 min, sen fick jag svar. ; Hej såg att du svarade på min annos hur är lägget me dej då, mvh (hans namn)
Okej, antingen kunde jag skita i det , eller svarade att det måste vara ett misstag, eller också ta chansen, leva livet, och dra på snörningen.
Jag lever livet, så jag svarade på det, fast det var något som sa mig att NÄÄ Martina, denna man är nog inget för dig....
Jag hittade för sjutton fel på honom direkt, och då hade jag inte sett honom. Men jag svarade.........
Vi kommunicerade någon timme på sms, jag fick reda på : Han var inte så lång, mörkhårig, mörka ögon, arbetslös, hade jobbat inom (.......)
Jag ville bara skrika, NEJ, nu får det räcka. Men kunde jag vara så iskall? Tänkte att om jag frågar om hans mailadress, så kanske han slutar sms:a? Jaadåå, han svarar jädrigt snabbt och säger att vi ses på MSN, jajaja menar jag på :D För mailadressen var nog också en av de nördigaste, töntigaste adressen jag någonsin hört talas om.
Men nu har jag prövat på det! Tar ett tag innan jag prövar på kontaktannonser igen för jag är trots allt inte desperat.
Kommentarer
Trackback
